lollalisen

Har precis tryckt lite kvällsmat efter en härlig danslektion.
Sa till Maria hur det ligger till och hon var också jätte positiv. Hon sa att det såklart skulle vara
tråkigt att jag inte skulle dansa mer och att jag inte skulle vara med på uppvisningen men att
det inte heller fick hindra mig från att åka om jag verkligen vill det. Men jag var även väldigt 
noga med att poängtera att jag är en tjej som vill väldigt mycket, säger gärna att jag ska göra
det och det men det blir mest "snack och lite verkstad" Många järn i elden samtidigt och att
detta med "Norge" kan försvinna lika snabbt som det har kommit.

Framförallt är jag mest förvånad över mammas positiva inställning.
- Visst kommer jag sakna dig och vill helst ha dig hemma men
jag tycker inte att det är något att tveka på!

En sak är jag mycket säker på och det är att ska jag ge mig iväg så ska jag verkligen göra
det nu. Jag har inget jobb som "håller" mig tillbaka, ingen pojkvän, ingen lägenhet, ingen bil.
Det som är kvar här är mina vänner och min familj men jag vet ju att dem är kvar när jag
kommer hem. Och det är inte precis som om jag har planerat att stanna i Norge resten av mitt liv.

Som jag känner nu så vill jag verkligen iväg!


 Jennie, Malin, Albin, Fredrikstad, och massa jobb väntar på mig känner jag!